Termisk avdrivning

Första sidan  |  E-post    

Uppdaterad 2008-03-12

Till teknik Till termiska metoder

Vad innebär termisk avdrivning?

Genom att hetta upp förorenad jord till temperaturer mellan 100-600 grader kan föroreningar med låg kokpunkt förångas och avgå från jorden. De förångade komponenterna fångas upp och behandlas normalt i ett reningssystem för rökgaser. Om andra föroreningar finns i jorden måste de behandlas på andra sätt.

Termisk avdrivning skiljer sig från förbränning genom att man istället för att förstöra föroreningarna använder värme för att avskilja dem från jordmassorna. Metoden fungerar på flyktiga ämnen, organiska föroreningar som PCB, PAH och pesticider. Den kan också användas för kvicksilver.

Hur fungerar termisk avdrivning?

Ett system består normalt av tre huvudkomponenter: förbehandling och material hantering, avdrivningsenheten samt efterbehandlingen av jord och gaser.

Förbehandlingen och materialhanteringen består i sönderdelning, siktning och blandning för att få bort stora partiklar. Om materialet är mycket vått kan man behöva blanda i sand eller torka det för att få en enhetlig massa in i behandlingsanläggningen.

Avdrivningen består av en ugn som hettas upp och där avdrivningen av flyktiga föroreningar sker. Det vanligaste är en roterande ugn som hettas upp antingen av en låga inne i ugnen eller genom uppvärmning från utsidan. Ibland kan man tillsätta en inert gas för att förhindra att de avdrivna gaserna fattar eld inne i ugnen.

Efterbehandlingsdelen är viktigast för gasfasen. Den kan bestå av efterförbränning, aktivt kol filter, skrubber med mera. Beroende på vilken förorening man behandlar krävs olika steg för att uppnå de krav som ställs av myndigheterna. Den behandlade jorden tas om hand beroende på vad som finns kvar i form av föroreningar. I en del fall kan det behövas ytterligare behandling för att till exempel hantera metaller i massorna.

När används tekniken?

Termisk avdrivning är effektiv för att separera lösningsmedel, PCB, dioxiner, PAH, kvicksilver med flera flyktiga ämnen från förorenad jord. Anläggningar finns som kan behandla upp till 10 ton per timme. En stor fördel gentemot förbränning är att avdrivning sker vid lägre temperaturer och kräver därför inte lika mycket energi.

Metoden fungerar inte för metallföroreningar förutom kvicksilver. Vissa metaller kan avgå och komplicera rökgasreningen. Detta måste bedömas från fall till fall. Om jordmassorna har hög vattenhalt kommer stora mängder vattenånga att komplicera gasreningen och mer energi krävs för upphettningen. Om föroreningarna består av starka syror kan korrosion uppstå i anläggningen varför tekniken inte rekommenderas i sådana fall.