MarksaneringsInfo
Förorenade områden

Frågor som berör förorenade områden enligt kap 10 samt miljöbalkens förordningar.

 

Samtliga frågor och svar återges från Miljöbalksutbildningens hemsida med tillstånd från Miljöbalksutbildningen. 

Detta görs för att materialet ska finnas tillgängligt även efter att Miljöbalksutbildningens hemsida har lagts ner.

Observera att frågor och svar baseras på Miljöbalken från 1999 och att förändringar har gjorts sedan dess. Frågor och svar på denna sida ska ses som exempel och inte användas för tolkning av nuvarande utformning av Miljöbalken.

Första sidan | E-post  

Uppdaterad 2010-12-21


Ett större åkeriföretag hyr ut och fyller på en dieselcistern som är utrustad med nyckelräkneverk. Cisternen ägs av ett bensinbolag. Flera andra åkeriföretag samt privatpersoner är kunder och tankar ur den. Marken ägs av kommunen men arrenderas av 2 mindre åkeriföretag som bedriver verksamhet på fastigheten och även tankar från cisternen. Cisternen är ställd direkt på mark utan skyddsåtgärd. Marken runtomkring är tydligt förorenad av spill. Vem bör ansvara för: 1. sanering av förorenade jordmassor? 2. utförande av t.ex. hårdgjord yta som skyddsåtgärd mot spill? Det troliga är att marken förorenats på grund av spill vid tankning. Antalet kunder är ca 20 st.

I båda fallen är det den som ansvarar för verksamheten som har ansvar för åtgärder. Om det är åkeriföretaget som rent faktiskt driver verksamheten, alltså cisternen med pump/pumpar, så är det företaget som ansvarar. Är det däremot bensinbolaget som driver verksamheten så är det detta som ansvarar. Innan krav på sanering ställs måste man ställa krav på undersökningar av föroreningssituationen. Enligt bestämmelserna i 10 kap är det den som ansvarar för åtgärder som också ansvarar för undersökningar. (00 06 09)

En miljökonsult utför en miljöteknisk undersökning på uppdrag av en juridisk person som är intresserad av att köpa en fastighet. Undersökningen visar på föroreningar som, mot bakgrund av tänkt framtida användning av fastigheten, bör åtgärdas. 1) Om köparen drar sig ur köpet, vem har upplysningsplikt? 2) Om köpet genomförs, vem har upplysningsplikt? 3) Om köparen drar sig ur köpet och föroreningen bedöms (av konsulten) som mindre allvarlig mot bakgrund av nuvarande markanvändning, har konsulten då upplysningsplikt?

Upplysningsplikten gäller så snart en förorening upptäcks; “Den som äger eller brukar en fastighet skall oavsett om området tidigare ansetts förorenat genast underrätta tillsynsmyndigheten om det upptäcks en förorening…..“ Det som är knäckfrågan här är naturligtvis vilka som omfattas av upplysningsplikten. Om en sådan situation som du beskriver uppkommer så kommer sannolikt nuvarande ägare att underrättas om upptäckten av föroreningen av konsulten eller köparen och det är utan tvekan så att ägaren har underrättelseskyldighet. I vilken mån de andra har motsvarande skyldighet eller ej kan bara klarläggas genom att saken prövas. (00 05 11)

Antag följande: A bedrev fram till 1965 en verksamhet på sin fastighet. Inom ramen för denna verksamhet deponerades stora mängder avfall som nu visar sig ha givit upphov till allvarliga föroreningar. A äger fortfarande fastigheten men B är sedan 1999 tomträttsinnehavare och har för avsikt att starta en nybyggnation på den ifrågavarande marken. Klart är att A:s "faktiska drift" av verksamheten upphört före 1969 (jfr 8§ övergångsbest). Även efter den aktiva verksamhetens avslutande har (eller skulle kunna ha varit..) emellertid A varit s k markägare i förvaringsfall, och därmed utövare av miljöfarlig verksamhet. Är det således för A:s ansvarighet avgörande om det avfallsupplag han åstadkommit är att betrakta som en deponi (d v s en pågående miljöfarlig verksamhet) eller en utfyllnad ( d v s "endast" förorenad mark)? 8§ i promulgationslagen innebär m a o endast en ansvarbegränsning bakåt i tiden för de som upphört med att bedriva "faktisk verksamhet" OCH vara markägare (om vekningarna av verksamheten alltjämt pågår etc., se 8§).

Som vi uppfattat din fråga så gäller den en knäckfråga när det gäller reglerna om förorenade områden. Som vi har läst specialmotiveringarna till bestämmelserna i 9 kap 1 §, 10 kap 1 § miljöbalken och 8 § lag om införande av miljöbalken så kan en nedlagd deponi både vara ett förorenat område och en passiv miljöfarlig verksamhet. Deponin i sig är en passiv miljöfarlig verksamhet, vilket innebär att den som äger den är verksamhetsutövare och ansvarar för att deponin påverkar människors hälsa och miljön så lite som möjligt i enlighet med bestämmelserna i 2 kap miljöbalken. Verksamheten kan också ha orsakat ett förorenat område, både i själva deponin och i det område som lakvatten spridit sig till. Här gäller ansvaret enligt reglerna i 10 kap miljöbalken med de inskränkningar som anges i lag om införande av miljöbalken. Hur ansvaret ska fördelas i det fall du redogör för kan vi inte avgöra, möjligen kan du få ett svar på frågan om du vänder dej till Naturvårdsverkets jurister. (00 05 02)

Om man är i stånd att förvärva en industrifastighet med tillhörande mark som kan vara förorenad. Vad gäller det för undersökningsplikt för köparen ? Måste man ta prover. Hur avancerade prover, samt vilka prover måste man ta? Finns det krav på vem som gör proverna ? Vad anses som rimligt, tekniskt genomförbart, eller ekonomiskt motiverat.

Det framgår inte av miljöbalken hur omfattande köparens undersökningsplikt är. Däremot så är det vanligt att en köpare begär att säljaren ska lämna de upplysningar som behövs och utföra de undersökningar som kan tänkas vara nödvändiga. Det är också vanligt att man anlitar någon av de konsulter som specialiserat sig på undersökning av förorenade områden för att göra undersökningarna eller komma med förslag på undersökningar. Naturvårdsverket har utarbetat en metod för identifiering av förorenade områden, den s.k. MIFO-metoden. Ytterligare upplysningar kan du få via Naturvårdsverkets hemsida www.environ.se. (00 04 03)

Enligt MB 2:8 samt enligt 10 kap. skall den som i sin verksamhet givit upphov till förorening av mark eller vatten bekosta sanering eller efterbehandling. Hur förhåller sig kravet på efterbehandling/sanering om verksamheten har bedrivits i enlighet med givna tillstånd. Detta skulle t.ex. kunna inträffa om man erhållit tillstånd för sjödeponering av muddermassor och sedimenten vid senare tillfälle visar sig innehålla föroreningar som ej var kända eller ej upptäcktes i samband med prövningen enligt miljöbalken. Gäller kraven på efterbehandling oinskränkt även då eller har man så att säga ryggen fri som verksamhetsutövare om verksamheten/åtgärden har prövats och beviljats tillstånd enligt balken.

Av bestämmelserna i MB 10:4 framgår att man ska beakta hur lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt när omfattningen av efterbehandlingsansvaret ska bestämmas. I specialmotiveringen till bestämmelsen, sid. 121 i prop. 1997/98:45 del 2 sägs “Vid bedömningen bör också vägas in om verksamheten har bedrivits på ett vid den tiden accepterat sätt med iakttagande av de villkor som gällt för verksamheten.“ Hur ansvaret kommer att bedömas i sådana här fall går inte att säga. (00 03 20)

En fastighet där förut har funnits en lanthandel med bensinförsäljning är till försäljning. På marken finns rör som sticker upp och man får anta att cisternerna ligger kvar. Jag utgår ifrån att marken är mer eller mindre förorenad. Enligt uppgift slutade man sälja bensin före 1969.Den som köper fastigheten är medveten om de uppgifter jag nämnde ovan. Min fråga: Om den tänkte köparen anmäler om förhållandena till den lokala tillsynsmyndigheten och därefter köper fastigheten kommer han bli ansvarig för eventuell efterbehandling? Jag menar, att eftersom den aktuella verksamheten pågick före 1969, är staten ansvarig? Är detta rätt?

Situationen är knepig. En verksamhetsutövare kan enligt bestämmelser i lag om införande av miljöbalken endast bli ansvarig om verksamheten pågått efter 1 juli 1969. Motsvarande tidsgräns gäller inte för de som köper en fastighet. Där gäller följande regel från 1 januari: MB 10:3. Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten ( endast köp efter balkens ikraftträdande enligt lag om införande av miljöbalken) och vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem. Avser förvärvet en privatbostadsfastighet enligt 2 kap. 13 § inkomstskattelagen (1999:1229) ansvarar endast en förvärvare som känt till föroreningen. Köparen i detta fall kan således riskera ett ansvar och bör därför agera för att skydda sig mot detta t.ex. genom att begära att säljaren undersöker marken. Frågan bör självklart regleras både i köpeavtalet och i köpekontraktet. (00 01 27)

Jag står i begrepp att köpa en bilskrot inklusive marken där den bedrivs. På marken har kommunen förr (på 60-talet)haft soptipp och sedan 70-talet har där varit bilskrotning. I marken finns under fyllningsmassor sopor och skrot. Kan jag bli skyldig att ta hand om, sanera detta i och med att jag köper marken eller kan detta åläggas dom som tidigare drivit verksamheterna? Min verksamhet kommer jag att så fort som möjligt miljöcertifiera.

Du tar naturligtvis en risk om du köper marken. Huvudregeln är att det är verksamhetsutövaren som ansvarar för att vidta de efterbehandlingsåtgärder som kan vara nödvändiga, men bara om anledningen till att efterbehandling krävs är att föroreningarna orsakats av miljöfarlig verksamhet som pågått efter den 1 juli 1969. Finns ingen sådan verksamhetsutövare så är det fastighetsägaren som ansvarar, men bara om köpet skett efter den 1 januari 1999 och köparen då känt till eller borde känt till att fastigheten var förorenad. I det här fallet är det uppenbart att risken för att området ska vara förorenat är mycket stor. När det gäller den nedlagda soptippen så kan du som ägare av marken komma att betraktas som den som bedriver miljöfarlig verksamhet och då kan du bli ansvarig för att vidta åtgärder så att den f.d. soptippen t.ex. läcker föroreningar så lite som möjligt. Som köpare bör du kunna kräva att säljaren undersöker om marken är förorenad eller ej. Ta kontakt med kommunens miljökontor eller länsstyrelsen för att få upplysningar om hur sådana undersökningar ska genomföras. (99 12 10)

1. Om en köpare av en fastighet underrättar tillsynsmyndigheten (TSM) om en förorening enligt MB 10:9, är TSM då skyldig att lämna någon form av skriftligt besked? 2. Om TSM meddelar att underrättelsen enligt fråga 1 inte föranleder någon åtgärd, är köparen då fri från ansvar för utredning och efterbehandling med avseende på den aktuella föroreningen, d v s är att anse som s.k. "oskyldig fastighetsägare"? 3. Kan ansvar enligt MB 10 kap aktualiseras på nytt för köparen, trots besked från TSM enligt fråga 2, p g a framtida nya rön om t e x hälsoeffekter av föroreningen som inte var kända vid underrättelsetillfället? 4. Kan ansvar enligt 10 kap aktualiseras på nytt för köparen, trots besked från TSM enligt fråga 2, om framtida åtgärder med fastigheten, t ex schaktning, medför ökad risk för spridning eller exponering av föroreningen?

1. Enligt 21 § förvaltningslagen ska en sökande, klagande eller annan part underrättas om innehållet i det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet, om detta avser myndighetsutövning mot någon enskild. Parten behöver dock inte underrättas, om det är uppenbart obehövligt. 2. Det är svårt att säga eftersom kunskapsläget om vad som kan behöva saneras kan förändras över tiden och eftersom det kan hända att den aktuella marken i framtiden kan tänkas komma att användas till något annat än vad som är tänkt idag. 3. Det är möjligt, men det går inte att säga säkert. Dessutom ska ju alltid en skälighetsavvägning enligt MB 10:4 göras innan ansvaret fastställs. Har en myndighet tidigare sagt att inget behöver göras så kan detta möjligen vara ett skäl att inte kräva fullt ansvar för efterbehandling. 4. Sannolikt - se även svar på fråga 3. (99 11 03)

1. Hur blir ansvaret för VU om det kan klarläggas att föroreningen som är aktuell härrör från tiden före 1969 trots att verksamheten i sig pågått därefter? 2. Hur är det tänkt att fastighetsägarens ansvar enligt 10:5 rent praktiskt skall hanteras? Kan tillsyndmyndigheten redan i själva saneringsskedet förplikta denne att vara med och dela på kostnaden? Rent generellt bör det ju vara så att "renad" mark alltid är värd mer än förorenad.

1. Det kan naturligtvis bli svårt att utreda, de regler som finns är de som man hittar i 10 kap miljöbalken. Vad som gäller i det enskilda fallet måste prövas. 2. Det finns inga närmare anvisningar till hur bestämmelsen ska användas, däremot sägs i specialmotiveringen till paragrafen, sid. 121 i prop. 1997/98:45 del 2 att "Det kan i vissa fall te sig oskäligt att den som äger en fastighet skall kunna tillgodogöra sig en värdeökning som beror på en efterbehandling som någon annan betalat för eller som har bekostats av allmänna medel. Fastighetsägaren skulle kunna göra en obehörig vinst. Bestämmelsen bör tillämpas med försiktighet. Bevisbördan för värdeökningen ligger på den som påstår att värdeökningen skett." (99 10 29)

I vår kommun har vi en förorenad tomt på vilken det fram till juli-99 har bedrivits försäljning av bensin och diesel. Mhn har -97 förelagt innehavaren att genomföra en uppföljande undersökning av tomten för att utröna bl.a. storleken av föroreningen. Detta då en tidigare undersökning visat att tomten var kraftigt förorenad. Mhn´s beslut har överklagats till lst, dessa fastställde beslutet, lst´s beslut har överklagats till miljödomstolen som i juni-99 fastställde lst´s beslut. I juli -99 överklagade innehavaren miljödomstolens beslut. Därefter avled innehavaren. 1. Kan ärendet drivas vidare mot dödsboet? 2. Vem blir ansvarig för en sanering? Blir det den som ärver tomten? 3. Om miljööverdomstolen tar upp ärendet och återförvisar det till mhn pga. att innehavaren avlidit, vem riktar vi ett nytt föreläggande om undersökning mot?

1. Ja. 2. Verksamhetsutövaren ansvarar bara så länge som denne finns som person, alltså tills arvsskifte skett. Därefter gäller bestämmelserna i 10 kap om fastighetsägare som andrahandsansvarig. Möjligen kan det tänkas att saneringsförsäkringen kan träda in, det bör du kolla med försäkringsgivaren. 3. Den som är ansvarig för efterbehandling enligt bestämmelserna i 10 kap. (99 10 29)

Kan ni hjälpa mig att reda ut när det är anmälningsplikt enligt 28 § förordningen om MVH och när det är tillståndsplikt enligt bilagan punkt 90. 006-4 av t.ex. oljeförorenad mark, som ska efterbehandlas genom uppgrävning och transport inom området till en platta där kompostering ska ske.

Själva efterbehandlingsåtgärden, dvs. att i det här fallet ta bort de förorenade massorna kräver anmälan enligt 28 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Att bryta ned eller avskilja något ur en förorenad massa är behandling av farligt avfall. Detta kräver tillstånd både enligt 9 kap miljöbalken och enligt förordningen om farligt avfall. (99 10 21)

Mitt företag har blivit uppmanat att upprätta ett provtagningsprogram på en fastighet som vi använt i verksamheten och där det kan misstänkas att förorening av marken har skett (Oljeutsläpp). Till saken hör att även förre fastighetsägaren bedrev en liknande verksamhet och kan alltså även han ha bidragit till eventuella föroreningar. Mina frågor: -Är det jag eller "myndigheten" som skall kontakta förre fastighetsägaren och informera om vad som är på gång ? -Var kan jag få hjälp med upprättande av provtagningsprogram och efterföljande analyser ?

De som har orsakat en förorening ansvarar solidariskt för den efterbehandling som kan krävas, se 10 kap 2 och 6 §§ miljöbalken. Den som är efterbehandlingsansvarig ansvarar också för att utreda föroreningar, se MB 10:8. Ansvarets omfattning ska fastställas efter en skälighetsbedömning enligt MB 10:4. Att ansvaret är solidariskt innebär att tillsynsmyndigheten kan kräva vem som helst av de som förorenat och behöver inte kontakta andra. Ett beslut om att kräva undersökningar eller efterbehandling kan dock överklagas. De som förorenat får vända sig till miljödomstolen för att få fastställt en fördelning av ansvaret mellan flera förorenare , se MB 20:2. Om man behöver hjälp med att utföra undersökningar och med myndighetskontakter kan det vara bra att ta en konsult till hjälp. (99 10 19)

Har entreprenör upplysningsplikt till tillsynsmyndighet vid upptäckt av föroreningar på en fastighet i samband med arbete åt fastighetsägaren/brukaren eller ligger upplysningsplikten hos fastighetsägaren/brukaren.

Enligt MB 10:9 gäller underrättelseskyldigheten den som äger eller brukar en fastighet oavsett om området tidigare har ansetts förorenat eller ej. I specialmotiveringen till denna bestämmelse, sid. 12 i prop. 1997/98:45 del 2 sägs följande: "Adressat för kravet på upplysning är alla som äger eller brukar en fastighet. Kretsen inbegriper naturligtvis även exploatörer och andra tillfälliga brukare." En entreprenör kan i vissa fall vara exploatör och skulle då omfattas av underrättelseskyldighet. Det vanliga är nog att entreprenören inte gör det. Däremot så bör givetvis entreprenören underrätta sin uppdragsgivare så att denne kan fullgöra sitt ansvar. (99 10 19)

Kan en VU/ fast.äg bli ansvarig för efterbehandling om myndigheternas tillstånd för verksamheten har följts? I prop. sägs att den som lojalt har följt givna tillstånd inte kan bli ansvarig, men på andra ställen verkar det endast som om detta har betydelse vid skälighetsbedömningen. Vad gäller? Kan en solvent fastighetsägare skyddas av saneringsförsäkringen, eller betalas medel ur den ut bara i den mån fastäg inte kan betala?

Vad som gäller när det är fråga om skälighetsavvägningar enligt MB 10:4 går inte att svara på, det måste klarläggas genom överprövning av ett myndighetsbeslut. Saneringsförsäkringen är subsidiär och ersättning kan bara betalas ut om det är känt vem som förorenat, om denne har ett efterbehandlingsansvar men denne inte kan betala kostnaderna. (99 10 08)

Ansvar för sanering av förorenade områden. Vilket sanerings- och utredningsansvar kan åläggas en fastighetsägare som sedan tidigare äger (eller under 1999 köpt) en icke förorenad fastighet men där en hyresgäst framöver kan komma att orsaka en förorening och verksamhetsutövaren (hyresgästen) ej kan betala dessa kostnader, t.ex. pga. konkurs. Fastighetsägaren har således ej förvärvat en förorenad fastighet, ej heller bidragit till föroreningens uppkomst.

Det är verksamhetsutövaren som ansvarar. Om denne saknar medel att bekosta eventuellt nödvändiga saneringsåtgärder kan dessa täckas genom den särskilda saneringsförsäkringen. Det går inte att svara på frågan i förväg. Situationen är inte heller behandlad i motivtexten. (99 10 05)

En VU har anledning att misstänka att marken på vilken verksamheten bedrivs är förorenad. Vilka skyldigheter har han och när skall resp. åtgärd ut- föras. Vem har det juridiska ansvaret i ovanstående frågeställning? Anställd VD, bolagets styrelse, moderbolagets styrelse, ägare etc. ?

Enligt MB 10:9 ska den som äger eller brukar en fastighet oavsett om området tidigare ansetts förorenat genast underrätta tillsynsmyndigheten om det upptäcks en förorening på fastigheten och föroreningen kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Ansvaret åvilar alltså ägaren eller brukaren, i ett aktiebolag som bedriver verksamheten är det normalt bolagets styrelse eller vd som ytterst ansvarar.(99 09 15)

Jag har suttit och läst frågor och svar inom detta ämnesområde. I två av svaren (990504 och 990526) svarar ni på ett sådant sätt att det framstår som om alla förorenade jordmassor skall betraktas som farligt avfall. Detta kan väl rimligtvis ej vara er avsikt? Om så är fallet blir situationen omöjlig att hantera. Det känns som om man i varje enskilt fall måste avgöra om massorna skall betraktas som farligt avfall eller ej. Det vore bra om ni kunde klargöra er lite mer i denna fråga, då vi har ständiga diskussioner huruvida uppgrävda massor skall betraktas som farligt avfall eller ej.

När vi svarar använder vi som regel lagtext eller text i specialmotivering. Av bilaga 2 till förordningen om farligt avfall framgår bl.a. att förorenade uppgrävda jordmassor, schaktmassor och muddermassor är farligt avfall (EWC-kod 99 01 01). Den centrala frågan är naturligtvis att avgöra när en uppgrävd massa är förorenad. Är den det så är den enligt förordningen farligt avfall. Av lag- och förordningstext framgår inte när det är fråga om förorening eller inte. Vi kan inte klargöra detta närmare, det måste sannolikt göras genom rättstillämpningen – om det inte utfärdas en särskild föreskrift eller ett tillägg till förordningen som klarlägger detta. Ett sätt att få hjälp med de bedömningar som måste göras i varje enskilt fall är att använda sig av Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för förorenad mark, du hittar dem på Naturvårdsverkets hemsida under rubriken Lagar och Rättesnören. (99 08 31)

Är en fastighetsägare tvingad att undersöka fastighetens miljöstatus (ev föroreningar i mark, byggnader eller anläggningar) vid försäljning? Vad gäller för köparen av en fastighet?

Nej, fastighetsägaren har ingen undersökningsplikt om inte miljönämnden ställer krav på detta. Köparen har undersökningsplikt enligt bestämmelser i annan lagstiftning. (99 06 21)

Ett 21 ha stort industriområde förvaltas av en konkursförvaltare efter en konkurs från 1992. Ger balken stöd för ett krav gentemot konkursförvaltaren om att företa en markundersökning för att klarlägga saneringsbehovet? Om det inte finns medel i konkursboet kan det då bli aktuellt att medel från saneringsförsäkringen ersätter kostnaderna?

Reglerna om verksamhetsutövarens ansvar för efterbehandling och undersökning av förorenad mark framgår av 10 kap 2, 4, 6 och 8 §§ samt 8 § lag om införande av miljöbalken. Det kan gå att ställa krav på konkursförvaltaren, men det beror på när föroreningen uppstod, i vilken grad aktuellt företag/person bidragit till föroreningarna osv. Det kan också vara möjligt att använda saneringsförsäkringen, men då måste man veta vem som förorenat och denne måste ha varit efterbehandlingsskyldig. Du bör vända dej till en jurist med kunskap om ansvarsutredningar för att få ett klart svar på din fråga! (99 06 21)

Hur är kopplingarna mellan miljöriskområde och PBL:s detaljplaner? Jag kan i all hast inte hitta något uttryckligt om detta i 10 kap eller 4.15.2 1. Kan ett miljöriskområde formellt läggas "ovanpå" en DP? 2. Upphör i så fall alla planmässiga rättigheter och skyldigheter "under" detta riskområde? 3. I vilka avseenden gäller den underliggade DP-n? Eller är avsikten att man aldrig ska hamna i den situationen utan ändra DP-n istället för att förklara området som miljöriskområde?

1. Ja 2. Det beror på vilka inskränkningar i markanvändningen som länsstyrelsen beslutar om enligt MB 10:12. Inskränkningarna kan beröra både pågående markanvändning och framtida åtgärder som berör byggrätter i gällande detaljplan. Det torde i princip vara samma situation som den då risken för att en miljökvalitetsnorm kan överträdas dvs. det kan bli aktuellt för kommunen att ändra eller upphäva planen. Den senare situationen finns beskriven i prop. 1997/98:90 sid. 163. 3. Ordningsföljden bör bli den att länsstyrelsen först beslutar om inskränkningar i markanvändningen och att kommunen därefter om det blir nödvändigt ändrar eller upphäver planen. (99 06 04)

En förorenad industrimark har sanerats och godkänts av myndigheterna. Industrifastigheten utgör en av flera förorenade fastigheter i omgivningen. I samband med byggstarten för flerbostadshus två år senare finner man vid en kontroll att en återkontaminering skett från omgivande industrifastigheter. Den aktuella marken har således åter blivit förorenad. Vem är ansvarig för föroreningen? Måste en ny sanering ske? Kan fastighetsägaren för den "sanerade" fastigheten ställa krav på de omgivande fastigheterna med hänvisning till MB? Miljöstörande verksamhet har pågått på industrifastigheterna efter den 30 juni 1996 men har numera upphört.

För att fastställa vem/vilka som ansvarar måste en ansvarsutredning göras. Eftersom miljöstörande verksamhet har pågått efter den 30 juni 1969 är det någon som ansvarar för att utföra de undersökningar och ev efterbehandling som behövs. Vi föreslår att du vänder dej till länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet (eller kommunens nämnd för miljöfrågor om länsstyrelsen delegerat tillsynsansvaret) . Om ny sanering behövs eller ej kan vi inte avgöra. Däremot så gäller enligt MB 10:9 följande: “Den som äger eller brukar en fastighet skall oavsett om området tidigare ansetts förorenat genast underrätta tillsynsmyndigheten om det upptäcks en förorening på fastigheten och föroreningen kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.“ Denna underrättelseplikt gäller för att tillsynsmyndigheten ska kunna bedöma om sanering krävs eller inte. Förorenade massor som grävs upp är farligt avfall, vilket innebär att reglerna i förordningen om farligt avfall måste följas. 99 05 26

1. När det gäller exponerad PCB i byggnader finns ett frivilligt inventerings- och saneringsprogram framtaget av Byggsektorns kretsloppsråd. Hur ter sig detta relativt miljöbalken? Innefattas detta av reglerna för förorenade områden eller finns andra grunder för att myndigheter skall kunna kräva att inventering och sanering utförs? 2. Kan man i så fall peka ut en verksamhetsutövare? Är det entreprenören som byggt huset, byggherren som beställde huset, materialtillverkaren som tillverkat fogmassan eller någon annan?

1. Ja, reglerna i 10 kap. MB gäller även här. 2. Fastighetsägaren har ansvar för byggnaden om inte avtal med hyresgäster anger annat. Det är då fastighetsägaren som ansvarar för att följa de regler som gäller. De som driver verksamheter i en fastighet ansvarar för att följa de regler som gäller för den verksamhet som bedrivs. (99 05 25)

I ett fall med förorenad mark i en byggnad på en jordbruksfastighet har verksamheten upphört 1968. Föroreningen upptäcks 1998. Verksamhetsinnehavaren dog 1985. Änkan och 4 barn har sålt fastigheten 1990. Kan miljönämnden förelägga dödsbodelägarna enligt MB 2:8 och MB 10:2 och 10:4? eller möjligen den nuvarande fastighetsägaren? Om inte vad finns för möjligheter att få en sanering utförd eller bekostad?

Om det är så att föroreningen har uppkommit före 1 juli 1969 så finns det enligt 8 och 15 §§ lag om införande av miljöbalken samt MB 10:2-4 ingen som ansvarar. Miljöskadeförsäkringen kan inte gå in och täcka saneringskostnader i ett sådant fall heller. I ditt fall så kan inte fastighetsägaren bli efterbehandlingsansvarig eftersom senaste fastighetsköpet skett före 1 januari 1999. Är det så att föroreningen består av att avfall tex förvaras i tunnor så är situationen en annan, då är det fråga om miljöfarlig verksamhet enligt MB 9:1 punkt 3. Då ansvarar verksamhetsutövaren, den som bedriver verksamheten eller äger fastigheten, för att tunnornas innehåll inte ska ställa till skada eller olägenheter för människors hälsa eller miljön. (99 05 10)

Vilka tillstånd krävs för att sanera ett förorenat område med tex tvättning av jordmassor, solidifiering av förorenad jord osv? 1. Om jordmassorna stannar inom området. 2. Om jordmassorna behandlas på annan ort. 3. Vad krävs av saneringsföretaget, transportörer, ägaren av den förorenade fastigheten samt ägaren av fastigheten där slutbehandling sker?

1. Vi förutsätter att jordmassorna är farligt avfall, EWC-kod 99 01 01 i bilagan till förordningen om farligt avfall. Jordtvätt, solidifiering och deponering är bortskaffningsförfaranden enligt bilaga 4 till förordningen om farligt avfall. Tillstånd krävs enligt förordningen om farligt avfall 22 § och enligt 5 § i förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, punkt 90.006-5 (högst 20 000 ton per år) eller 90.006-4 (mer än 20 0000 ton per år). I det första fallet är länsstyrelsens miljöprövningsdelegation prövningsmyndighet, i det andra miljödomstolen. 2. Samma som i fråga 1, men dessutom krävs tillstånd att transportera avfallet till behandlingsanläggningen, se 12 § förordningen om farligt avfall. 3. Att de har de tillstånd som krävs enligt förordningen om farligt avfall och förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, att de följer andra regler i miljöbalken som är tillämpliga (tillsynsmyndigheten kan ge vägledning här). Exempel på sådana regler är anteckningsskyldigheten i 8-10 §§ förordningen om farligt avfall, skyldigheten att kontrollera tillstånd i 11 § samma förordning och skyldigheten att upprätta transportdokument enligt 19 § samma förordning. (99 05 04)

Får man bygga en golfbana på förorenad mark eller måste man först sanera? Vilka kriterier eller gränsvärden gäller i så fall? Får man på förorenad mark fylla på ytterligare förorenade massor av samma slag och sedan bygga exempelvis väg, p-plats eller golfbana?

Det finns inga regler som klart säger att det är tillåtet att bygga på förorenad mark men inte heller att man först måste sanera. Några absoluta gränsvärden finns inte. Hur man ska göra i det konkreta fallet blir en bedömningsfråga för tillsyns- eller prövningsmyndigheten. (99 03 19)

10 kap 9 § uttrycker en skyldighet att anmäla om det upptäcks en förorening på en fastighet. Är man skyldig att anmäla om föroreningen upptäcktes innan miljöbalken trädde i kraft ?

Skyldigheten i MB 10:9 liksom hela balken började gälla 99 01 01 och den gäller inte retroaktivt. Om det fastigheten bedrivs miljöfarlig verksamhet som enligt MB 26:20 ska lämna miljörapport bör upptäckten av föroreningen anges i miljörapporten, se 5 § i NV:s föreskrift om miljörapport SNFS 1993:1. Enligt MB 26:19 ska VU bl.a. hålla sig underrättad om verksamhetens inverkan på miljön och kan av tillsynsmyndigheten avkrävas information. Även om det inte finns något direkt uttalat krav på att underrätta tillsynsmyndigheten om föroreningar som upptäckts före balkens ikraftträdande kan det vara lämpligt att göra det ändå. (99 03 15)

I tredje stycket i 28 § fo MVH står att anmälan om efterbehandling av sådana områden som avses i 10 kap ska ske enligt 20-25 §§ samma fo. Betyder det att bara markföroreningar som ska efterbehandlas på A-, B- eller C-anläggningar ska anmälas? Man fastnar liksom på anmälningspliktiga verksamheter i 21§.

Hänvisningen till 21 § kan rimligtvis inte vara direkt utan beror sannolikt på att man i 22 § hänvisar till 21 § för att bestämma vem som är tillsynsmyndighet - anmälningsplikten i 28 § är ju inte avgränsad bara till A- B- eller C-anläggningar. Anmälans innehåll framgår av 25 §. (99 03 10)

En anläggning som innehåller komponenter som innehåller kvicksilver skall rivas, krävs det en anmälan för att riva anläggningen.

Ja, det krävs en anmälan enligt 28 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (SFS 1998:899) om rivningen kan medföra ökad risk för spridning eller exponering av föroreningen och denna risk inte bedöms som ringa. Enligt PBL 9:2 krävs rivningsanmälan. (99 02 28)

Företag 1 har bedrivit verksamhet som innebär att läckage av bl.a. olja kan ha skett till marken. Deponi av miljöfarligt gods kan också ha skett av Företag 1. Företag 1 upphörde att existera under 1970-talet. Företag 2 har bedrivit verksamhet på fastigheten sedan början av 1980 talet. Företag 2 kan ha bidragit till miljöföroreningar av olja men i mycket mindre omfattning. Företag 2 vill avveckla sin verksamhet och sälja fastigheten. Är företag 2 skyldig att sanera om det visar sig behövas eller blir den nya köparen ansvarig?

Både företag 1 och 2 är enligt bestämmelserna i MB 10:2 ansvariga som verksamhetsutövare. Enligt MB 10:6 är ansvaret solidariskt, vilket innebär att bägge kan komma att utkrävas ansvar. Den nye fastighetsägaren kan också i vissa fall bli ansvarig, se MB 10:3. (99 02 26)

En verksamhetsutövare VU och tillika fastighetsägare (som bedrivit verksamhet vilken medfört markförorening) säljer den aktuella fastigheten. Om köparen är medveten om markföroreningen, övergår då ansvaret för efterbehandling till den nye fastighetsägaren. Dvs kan en VU avtala bort sitt ansvar till en ny fastighetsägare, eller kvarstår ansvaret hos VU. Är det någon skillnad om försäljningen skett före eller efter 1/1 1999, resp om den förorenande verksamheten avslutats före eller efter 1969.

VU är förstahandsansvarig och kan inte avtala bort ansvaret som det utkrävs enligt miljöbalkens regler. Däremot kan det finnas civilrättsliga avtal mellan en VU och en senare fastighetsägare som inte rör tillsynsmyndigheten. VU är alltid förstahandsansvarig, men fastighetsägarens ev. ansvar kan bara omfatta fastighet som förvärvats efter 99 01 01. Om den förorenande verksamheten avslutats före 69 07 01 kan VU inte bli ansvarig - se 8 och 15 §§ lag om införande av miljöbalken. (99 02 19)

1. Enligt 15 kap 30§ är det förbjudet att skräpa ned. På privat skogsfastighet har okänd person skräpat ned genom att "dumpa" skrotbil utan registreringsskyltar. Kan skogsfastighetens ägare åläggas av tillsynsmyndighet att bortforsla det dumpade fordonet? 2. Kan 10 kap bli tillämpligt i detta fall eller rör det bara föroreningar och farligt avfall? 3. Gör det någon skillnad om den privata skogsfastigheten är klassad som naturreservat?

1. I första hand ska den som skräpat ned efter sig städa. Bilen kan ha kvar andra identitetsnummer, som gör att ägaren kan spåras. Om inte detta går kan fastighetsägaren under vissa förutsättningar, se 10 kap., bli ansvarig. Det finns möjlighet att få hjälp via bilskrotningsfonden. 2. Som förutsättning för kapitlets tillämpning gäller att föroreningarna kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. 3. Nej, men det är troligen än mer angeläget att bilvraket kommer bort. (99 02 19)

Påverkas frågan om vad en köpare av fastighet borde känna till rörande föroreningar av jordabalkens regler om undersökningsplikt, eller görs prövningen oberoende av jordabalkens regler? Om det senare är fallet, vilka kriterier används för att bedöma vad köparen borde ha känt till?

Jordabalkens och miljöbalkens regler gäller parallellt. Av MB 10:3 framgår att den som köpt en förorenad fastighet, och vid köpet känt till eller borde ha upptäckt föroreningarna, kan bli efterbehandlingsansvarig. I specialmotivering till denna bestämmelse (sid. 119-120 prop. 1997/98:45 del 2) anger regeringen att ett väsentligt syfte med regleringen är att få tillstånd markundersökningar före förvärv av näringsfastigheter för att på så sätt få marknadens mekanismer att bidra till en bättre miljö. 99 02 18)

1. Vilket ansvar har konkursbo för miljöskador enligt MB? 2. Ändringar jämfört med miljöskyddslagen eller är ansvaret fortfarande begränsat till vad som kallas "förvaringsfall"?

1. Konkursboet övertar verksamhetsutövarens ansvar och kan därför avkrävas ansvar enligt MB 2:8 och 10 kap. 2. Ansvaret för verksamhetsutövare har tydliggjorts och torde därmed ha utökats. I denna fråga har samråd skett med NV. (99 02 18)

Vi har ett aktuellt fall där en fastighet som tidigare varit en bilskrot nu sålts som privatfastighet (med tillträde omkring 971231). Nu börjar de nya ägarna bli oroliga för att det kan finnas olja i marken (de vill ha hästar där). De nya ägarna har vänt sig till oss och vill att vi skall förelägga den förre ägaren (bilskrotsinnehavaren) att göra en markundersökning. Vad gäller här ?

Verksamhetsutövaren har enligt MB 10:8 ansvar för att utreda föroreningssituationen. Ansvaret bestäms efter en skälighetsavvägning enligt MB 10:4 om VU kan ha ett efterbehandlingsansvar enligt MB 10:2 och 8 § lag om införande av miljöbalken. Bilskrotinnehavaren och de andra som bidragit till en förmodad förorening kan därmed (under vissa förutsättningar) föreläggas att undersöka marken. Ett sådant föreläggande meddelas med stöd av MB 26:9 jämfört med MB 26:22 och ovannämnda bestämmelse i 10 kap. I frågan har samråd skett med NV (14 jan 1999)

Vad gäller enligt miljöbalken i fråga om producentansvar för fastighetsägare vid försäljning av fastigheten.

Det finns inget sådant producentansvar enligt miljöbalken. Däremot kan den som köper en fastighet efter 1 jan 1999 bli behandlingsansvarig för mark, byggnad eller anläggning om den är så förorenad att det kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön. (14 jan 1999)

1. När är en exploatering av ett markområde en efterbehandlingsåtgärd? 2. I min kommun planerar ett företag att bygga ett förråd på en gammal deponi. Detta innebär grävningar mm i deponin. Grävningarna i sig är ju inte menade som en efterbehandlingsåtgärd, och borde då inte vara anmälningspliktiga, eller? 3. Om tillsynsmyndigheten förelägger exploatören att vidta efterbehandlingsåtgärder i samband med exploateringen, ska då anmälan enligt förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd 28 § också göras? 4. Om exploatören skriftligen till tillsynsmyndigheten redogör för sina planer innan årsskiftet, ska då miljöbalkens bestämmelser tillämpas (ärendet påbörjas ju då innan MB träder i kraft)?

1. Av MB 10:4 följer att efterbehandlingsåtgärd är en åtgärd som är till för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön pga. föroreningar i mark- och vattenområden samt byggnader och anläggningar. 2. Nej, inte enligt 28 § fo om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, men däremot gäller upplysningsplikt enligt MB 10:9. 3. Nej 4. Inte om det är ett tillsynsärende. I dessa frågor har samråd skett med NV. (13 jan 1999)

Kan fastighetsägare (privatperson eller företag) "köpa sig fri" från sitt ansvar för förorenad mark i samband med avyttring av fastighet? Åtminstone teoretiskt kan man ju tänka sig att en köpare i ett köpeavtal kan vara dum nog att ta på sig hela ansvaret för den förorenade marken!

Visst kan man det. Myndigheterna riktar däremot sina krav mot den som är ansvarig enligt lagen. Avtalsparterna kan sedan lösa sina mellanhavanden i civilrättslig ordning. Samråd har skett med NV i denna fråga. (11 jan 1999)

Kan företag 2 ställas som ansvarig med följande förutsättningar? Företag 1 har bedrivit en förorenande verksamhet som avslutades 1919. Samma företag har därefter bedrivit annan verksamhet som också varit förorenade om än i mindre grad t o m 1980-talet. Därefter uppgick företag 1 i företag 2 och fortsatte viss verksamhet till 1994 då fastigheten såldes till företag 3. Företag 1 har också schaktat på det område som nu är aktuellt och därmed sannolikt bidragit till spridning av föroreningen. Företag 3 bedriver en av de verksamheter som tidigare bedrevs i mindre skala av företag 1 och 2. Denna verksamhet är dock inte förorenande så länge man inte schaktar eller gräver för ledningar. Företag 3 har köpt fastigheten helt ovetande om den tidigare förorenande verksamheten.

Företag 1 och 2 är solidariskt ansvariga såsom verksamhetsutövare enligt MB 10:2 och 6. Företag 3 kan bli ansvarigt om det sprider föroreningarna vidare men är det troligen inte annars. Ansvaret fastställs efter en skälighetsbedömning enligt MB 2:4,6 och 7. Bara föroreningar som tillkommit efter 1/7 1969 beaktas, se 8 § i lagen om införande av miljöbalken. Företag 3 kan inte ansvara som fastighetsägare eftersom köpet genomförts före 1/1 1999, se 15 § i ovan nämnda lag. Samråd har sket med NV i denna fråga. (4 jan 1999)

Påverkas frågan om vad en köpare av fastighet borde känna till rörande föroreningar av jordabalkens regler om undersökningsplikt, eller görs prövningen oberoende av jordabalkens regler? Om det senare är fallet, vilka kriterier används för att bedöma vad köparen borde ha känt till?

Jordabalkens och miljöbalkens regler gäller parallellt. Av MB 10:3 framgår att den som köpt en förorenad fastighet och känt till eller borde ha upptäckt föroreningarna, kan bli ansvarig för efterbehandling. I specialmotiveringen till denna bestämmelse (sid. 119-120 prop. 1997/98:45 del 2) anger regeringen att ett väsentligt syfte med regleringen är att få till stånd markundersökningar före förvärv av näringsfastigheter för att på så sätt få marknadens mekanismer att bidra till en bättre miljö. I denna fråga har samråd skett med NV. (29 dec 1998)

Om en fastighetsägare har hyrt ut sin fastighet och nu misstänker att hyresgästen förorenat marken - hur ska han gå vidare med det och vad säger miljölagstiftningen? Måste fastighetsägaren själv bekosta en markundersökning för att bevisa att föroreningar finns innan han kan anmäla hyresgästen? Om det visar sig att marken är förorenad, vem har bevisbördan huruvida det är hyresgästen som förorenat eller om marken redan innan var förorenad? Om hyresgästen har haft aktiviteter som orsakar den typen av föroreningar som hittas?

Fastighetsägaren bör kontakta tillsynsmyndigheten som i detta fall troligen är miljönämnden i kommunen. Tillsynsmyndigheten bör då begära att hyresgästen lämnar upplysningar och gör undersökningar om detta bedöms nödvändigt. Fastighetsägaren behöver således inte först göra egna undersökningar innan han anmäler hyresgästens verksamhet. Om flera kan ha förorenat och dessa också kan ställas till ansvar, så ansvarar de solidariskt. Om de inte kan komma överens om hur ansvaret ska fördelas, får de vända sig till miljödomstolen. I denna fråga har samråd skett med NV. (29 dec 1998)

Är exploatering av ett markområde, som är eller kan vara förorenat, med åtföljande grävarbeten mm, en anmälningspliktig efterbehandlingsåtgärd?

Ja, det kan den vara, se 28 § fo om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (SFS 1998:899) om exploateringen är en efterbehandlingsåtgärd. Hittar man föroreningar är man upplysningsskyldig enligt MB 10:9. Exploateringen är också miljöfarlig verksamhet och exploatören måste följa bl.a. de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. I denna fråga har samråd skett med Naturvårdsverket. (28 dec 1998)

Vem är ansvarig för verksamheten vid en nedlagd deponi för hushållsavfall, som för närvarande används som upplagsplats för schaktmassor och snötipp?

Ansvariga är både den som använder deponin idag för upplagsplats och den som tidigare bedrev deponiverksamheten, under förutsättning att detta skedde efter 1969. I denna fråga har samråd skett med Naturvårdsverket. (13 dec 1998)

Bland verksamhetsutövare räknas också den som "bidragit till att sprida" föroreningen. I det fall som anges i en av frågorna på hemsida finns ingen verksamhetsutövare och en ägare som köpt fastigheten före 1999. I det fallet finns ingen ansvarig för att utföra/bekosta sanering. Om då denne fastighetsägare anlitar en entreprenör för att utföra något arbete, t.ex. grävning, på fastigheten, kan denna entreprenör genom detta infogas i kretsen av verksamhetsutövare, och i det aktuella fallet bli den enda möjliga ansvariga för saneringen av fastigheten?

Ja, så kan det faktiskt bli. Entreprenörer bör alltså ta detta i beaktande när man skriver kontrakt om att göra något. I denna fråga har samråd skett med Naturvårdsverket. (13 dec 1998)

Om man skall begära att undersökningar utförs på en fastighet med tomträtt, mot vem riktar man då sina krav? Mot lagfaren fastighets- ägare eller mot tomträttsinnehavaren?

Enligt MB 10:3 kan en fastighetsägare vara efterbehandlingsansvarig och enligt MB 10:8 även vara utredningsansvarig om fastigheten förvärvats efter den 31 dec 1998 och köparen kände till eller borde ha känt till att fastigheten var förorenad. I paragrafen sägs dessutom att förvärv av tomträtt likställs med förvärv av fastighet. Om undersökningsansvar kan utkrävas, kan alltså detta krav riktas mot tomträttsinnehavaren. I denna fråga har samråd skett med Naturvårdsverket. (13 dec 1998)

Ett ganska vanligt ärende hos kommunen är nedskräpning i större eller mindre skala. Många 'vildtippar' förekommer, och dessa hamnar under kommunens tillsynsansvar. Enligt 15 kap 30 § är det förbjudet att skräpa ned. Nedskräpning är straffbelagd enligt 19 kap 7 §, och tillsynsmyndigheten kan även förelägga om städning med stöd i 26 kap 9§. Även de större ’privata’ tipparna bör kunna betraktas som otillåten miljöverksamhet enligt 29 kap 4§. Detta förutsätter att utövaren är känd. Det normala fallet är dock att det inte går att konstatera vem det är som har skräpat ner. Praxis enligt renhållningslagen var att fastighetsägaren var ytterst ansvarig för att avfallet forslats bort i sådana fall. Är det så enligt miljöbalken? Var i lagstiftningen får tillsynsmyndigheten stöd för föreläggande om rättelse riktad mot fastighetsägaren i så fall. Om det inte är fastighetsägaren som är ytterst ansvarig måste rättelse ske på annat sätt – hur?

Det blir i så fall bestämmelserna i 10 kap som är tillämpliga. Se i detta fall MB 10:3-5 samt 15 § lag om införande av miljöbalken. I denna fråga har samråd skett med Naturvårdsverket. (13 dec 1998)

Vem har undersöknings- och behandlingsansvaret för förorenad mark då verksamheten upphört före 1969?

Verksamhetsutövaren är i så fall inte ansvarig. En fastighetsägare kan bli ansvarig om denne förvärvat fastigheten efter den 31/12 1998 och vid förvärvet känt till eller borde ha känt till att fastigheten var förorenad. Ansvaret ska dock fastställas efter en skälighetsavvägning. Se best. MB10:2-5 samt 15 § lag om införande av miljöbalken. I denna fråga har samråd skett med Naturvårdsverket. (11 dec 1998)

Vilka undantag finns som gör det möjligt att en fastighetsförvärvare att efter 1 jan 1999 "slippa" efterbehandlingsansvaret - i vårt fall är det föroreningar efter en kloralkaliindustri som lades ner 1918, men där man vid undersökning funnit kvicksilver och dioxin i en överfylld ravin. Fastigheten är till försäljning just nu.

En fastighetsägare kan enligt MB10:3 och 15 § lag om införande av miljöbalken vara efterbehandlingsansvarig när det gäller fastighetsförvärv som skett efter 31 dec 1998 och köparen vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem. Även om en fastighetsägare teoretiskt skulle kunna bli efterbehandlingssansvarig i det fall som beskrivs i frågan, är det inte troligt att fastighetsägaren påförs kostnader/åtgärdskrav när en skälighetsavvägning enligt MB10:4 gjorts Fastighetsägaren kan dock enligt MB10:5 få betala vissa efterbehandlingskostnader om efterbehandlingen medför att fastigheten ökar i värde därigenom. Rättsläget är komplicerat och det är omöjligt att ge ett klart besked. Rent allmänt kan följande noteras. En verksamhetsutövare är alltid primärt ansvarig för efterbehandlingsåtgärder. Om sådan ej kan påträffas t.ex. för att denne gått i konkurs eller om verksamheten upphört före 1969, kan en fastighetsägare i vissa fall göras ansvarig. Det faktum att förvaring räknas som fortgående miljöfarlig verksamhet innebär att markägaren räknas som en verksamhetsutövare i de fall den som bedrev den aktiva verksamheten inte är tillgänglig. "Förvaring" har enligt praxis varit t.ex. avfallstippar och gruvhögar. Om föroreningen på fastigheten i detta fall är att se som "förvaring" eller ej kan vi inte ta ställning till. Även om det är fråga om "förvaring" skall skälighetsbedömning ske. I denna fråga har samråd skett med Naturvårdsverket. (10 dec 1998)

10 kap 9§ uttrycker en skyldighet att anmäla om det upptäcks en förorening på en fastighet. Detta krav riktas mot ägare och brukare även exploatörer. Det undantag som ges gäller när föroreningen är obetydlig och saknar betydelse som riskfaktor för hälsa och miljö. Frågan blir då när är en förorening ringa och saknar betydelse som riskfaktor?

Det går förmodligen inte att ge ett generellt svar på den frågan. I sammanhanget är det bl.a. av betydelse vad föroreningen består av, hur stort det förorenade området är och vilka förutsättningar det finns för att föroreningen ska spridas. En bedömning måste göras från fall till fall där man väger in alla omständigheter som objektivt kan få betydelse. I denna fråga har samråd skett med Naturvårdsverket ( 30 nov 1998)

Min fråga gäller upplysningsplikten. Man är ju skyldig att anmäla om en förorening upptäcks, detta gäller även tillfälliga verksamhetsutövare. Vad gäller om ett företag anlitar en konsult som vid en markundersökning upptäcker en allvarlig förorening, är konsulten skyldig att anmäla detta till myndigheterna? Gör han det så bryter han ju mot den lojalitet han har gentemot sin uppdragsgivare.

Enligt specialmotiveringen till aktuell paragraf (10 kap. 9 §) står det att " adressat till kravet på upplysning är alla som äger eller brukar en fastighet. Kretsen inbegriper naturligtvis även exploatörer och andra tillfälliga nyttjare." En konsultfirma kan påminna om sina eventuella skyldigheter i detta sammanhang genom att skriva in detta i sitt avtal. Många konsultfirmor är för övrigt miljöcertifierade och har därmed åtagit sig att bl.a. följa gällande lagstiftning. I denna fråga har samråd skett med Naturvårdsverket. ( 30 nov 1998)

Vem kommer att ha tillsynen enl. MB för nedlagda tippar och andra nedlagda verksamheter? Kommer någon att kunna debitera fasta tillsynsavgifter ?

En nedlagd tipp eller verksamhet kan vara så förorenad att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Bestämmelserna i kap. 10 MB är i så fall tillämpliga. Enligt förordningen om tillsyn (SFS 1998:900) är länsstyrelsen tillsynsmyndighet för förorenade områden där föroreningar härrör från pågående miljöfarlig verksamhet med beteckningen A eller B eller från sådan verksamhet som upphört efter den 30 juni 1969 om tillsynsansvaret inte överlåtits. Kommunen är tillsynsmyndighet för övriga förorenade områden (se punkt B5 och B6 i tillsynsförordningen. Kommunen får själv bestämma sina tillsynsavgifter ( 27 kap. 1 §) men kan inte ta ut avgift för sådana förorenade områden vars verksamhet avslutats före den 1 juni 1969 (8 § lag om införande av MB). I denna fråga har samråd skett med Naturvårdsverket (20 nov 1998)

Om ingen VU finns är fastighetsägaren ansvarig att åtgärda förorenad mark om han köpt fastigheten efter 1 jan 1999. Vem är ansvarig om ingen VU fins och fastighetsägaren köpt fastigheten före 1 jan 1999?

I det fall som beskrivs finns ingen ansvarig. Om fastighetsägaren önskar exploatera fastigheten kan däremot myndigheten ställa krav på efterbehandling av marken. Om någon gör något som kan skapa förutsättningar för att föroreningarna sprids genom att t.ex. gräva, kan denne bli ansvarig. ( 9 nov 1998)

Enligt uppgift kommer marksanering att bli tillståndspliktig. Vid akuta situationer kan detta bli en långdragen process. Vad gäller egentligen?

Anläggningar för behandling av avfall och farligt avfall t.ex. förorenade markområden är i normalfallet tillståndspliktiga enligt bestämmelser i MB 9:6 och fo om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Enligt 28 § fo om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd är det förbjudet att utan anmälan till tillsynsmyndigheten vidta efterbehandlingsåtgärder i sådan förorenade områden som avse i 10 kap om åtgärden kan medföra ökad risk för spridning eller exponering av föroreningarna och där denna risk inte bedöms som ringa. Tillsynsmyndigheten kan då lämna anmälan utan åtgärd, meddela råd, förelägga om skyddsåtgärder eller förbjuda åtgärden. Tillsynsmyndigheten kan även förelägga om att tillståndsprövningen ska ske. Vid akuta situationer gäller att skador och risker ska undanröjas utan att nya skapas.